tisdag 29 mars 2016

Vad Heberlein skulle ha skrivit

De senaste 24 timmarna (eller så) på Twitter har åtminstone i mitt flöde präglats av diskussioner om Ann Heberleins GP-krönika "Vi måste tala om islam". Mycket av diskussionen har kommit att handla om Heberleins felaktiga läsning och citerande av en Europol-rapport.

För den som missat det återgav Heberlein alltså "antal gripna" som "attacker". Det är naturligtvis både pinsamt att skriva fel och fel att extrapolera den markanta ökningen av antalet gripna till en slutsats om generellt ökad aktivitet, men jag undrar om kritikerna inte alltför tacksamt tagit felaktigheterna som intäkt för att avfärda hela krönikan.

Om Heberlein istället hade låtit första stycket lyda så här:

De senaste månaderna har två europeiska huvudstäder attackerats av jihadister, vars mål var att döda så många oskyldiga som möjligt. Europol skriver i sin rapport om terrorism från 2015 att antalet frihetsberövanden relaterade till religiös terror ökar markant, att terrorresornas omfattning saknar motstycke och att hemvändande "Syrienresenärer" utgör ett signifikant hot mot EU:s säkerhet. 

... så hade innebörden varit exakt densamma och resten av krönikan hade i princip kunnat vara oförändrad. Hade då alla dessa twitterati diskuterat sakfrågan? Knappast.

Vad menar hon då med att islam måste diskuteras, om det nu är jihadismen som är problemet? Jo, om vi tar det från början: Samtliga abrahamitiska religioner har problematiska skrifter. Bibeln, Koranen och Talmud är inte direkt böcker som kan ligga till grund för ett samhälle (eller egentligen ens ett uppförande) med respekt för jämlikhet, HBTQ-rättigheter, yttrandefrihet och andra saker som ligger de flesta av oss varmt om hjärtat. Åtminstone inte i oreviderat skick. Det här har kristna i Sverige överlag hanterat genom att späda ut Bibelns betydelse, från Luthers "enda rättesnöre" via "ett gudomligt inspirerat verk" till Svenska Kyrkans... Ja, hur de nu ser på Bibeln för tillfället (det senaste tycks faktiskt vara att "Bibeln är en stor samling böcker.").

Det finns flera indikationer på att denna resa inte kommit lika långt inom islam. Underligt vore väl annat, islam är 600 år yngre än kristendomen, och för 600 år sedan var kristendomen inte den där myspysiga kumbaya-religionen vi känner via KG Hammar och Antje Jackelén idag. Om något ligger väl islam bättre till rent tidsmässigt, men det är i ärlighetens namn svårt för mig att bedöma.

Nedanstående figur om vad världens muslimer tycker kommer från Pew, och jag har norpat den av Ian Bremmer:


Alltså, mer än 2/3 av världens muslimer vill ha sharia, hälften vill ha dödsstraff för äktenskapsbrott, var tredje anser att de som lämnar islam ska få dödsstraff etc. Knappast uppmuntrande. Men, kan man invända, detta är till stor del människor i fattiga och outvecklade länder, deras åsikter kommer att vara mer extrema än vad som är fallet för muslimer här i väst, och de kan på intet sätt jämföras med Svenska Kyrkan. Och det är en rimlig invändning. Det finns emellertid också en uppsjö undersökningar av hur muslimer i väst ser på sin tro, och de är sällan upplyftande läsning.

En studie som genomfördes i Danmark av Capacent för några år sedan rönte en del intresse, då den faktiskt visade att väldigt få muslimer i Danmark var anhängare av dödsstraff och barnaga (färre än icke-muslimer, enligt jämförbara undersökningar). Låter förstås positivt.

Tyvärr visar den också att nästan hälften (44%) anser att homosexualitet är "Helt oacceptabelt" (sidan 9), endast 56% var direkta motståndare till att integrera sharia i dansk lag (sidan 23 (lagt ihop "oenig" och "helt oenig")), 34% var direkta motståndare till förbud mot att kritisera religion (sidan 24 (lagt ihop "oenig" och "helt oenig")), bara 66% tog helt avstånd från Al Qaida (sidan 37 (resten sympatiserade helt eller delvis, visste inte eller ville inte svara, vilket för mig är en rätt orimlig hållning till en grupp som Al Qaida...)). Således finns rätt starka konservativa strömningar och inte försumbara nivåer av sympati för jihadistiska grupper även i Danmark (och naturligtvis även i Sverige).

Detta är naturligtvis bara en undersökning i mängden, men jag valde ut den just för att den faktiskt diskuterats i Sverige med en positiv twist (av Lena Sundström m.fl.). Mer oroande undersökningar finns också, framför allt från Storbritannien och Frankrike. Hur som helst, jag tror att min och Anns poäng framgår.

Det är ingen dålig idé att ha ett sansat samtal om islam. Låt oss ha ett sådant samtal med respekt för, och medvetenhet om, varandras åsikter.

Redigering 2/4: Bytte ut "markant" mot "signifikant" för att undvika upprepningar.