lördag 11 mars 2017

Varför "individuell variation" inte är ett argument mot åldersbedömning

Den vanligaste kritiken mot röntgenmetoder för medicinsk åldersbedömning är att metoderna "har för stor osäkerhet", "för stor felmarginal", "för stor individuell variation" eller andra varianter på det temat.

Det är ett nonsensargument, och det är faktiskt inte heller särskilt svårt att förstå att det är nonsens.

För att tandröntgen ska kunna användas för att bedöma huruvida en undersökt individ nått 18 års ålder eller inte måste visdomständernas rötter (en eller flera) ha nått det sista mognadsstadiet på röntgen. Vid 23 års ålder har i princip alla människor helt mogna visdomstandrötter på röntgen. När det gäller 18-åringar är det ungefär 50-50%. När det gäller ungdomar under 18 år är det dock väldigt få som har fullt mogna tandrötter, och i princip inga 15- eller 16-åringar har fullt mogna tandrötter.

Kritiken att röntgen (underförstått det sista mognadsstadiet) uppvisar för stor variation bygger på ett antal studier där man undersökt en befolkning i exempelvis 16-25 års ålder och beräknat genomsnittsålder och standardavvikelse för individer som uppnått det sista mognadsstadiet. Snittålder och standardavvikelse är i några studier 20 +/- 3 år, i andra 22,5 +/- 4 år etc.

Det låter i förstone inte särskilt betryggande, och det verkar som om kritikerna har en poäng. Problemet är att de uppmätta snittåldrarna och standardavvikelserna är helt beroende av den övre åldersgräns man satt i de olika studierna. Detta eftersom (i princip) ALLA över 23 har helt mogna tandrötter. Om man skulle inkludera 40-åringar som undertecknad i en sådan studie skulle snittåldern stiga och variationen (oftast uttryckt som standardavvikelse) öka. Det gör det omöjligt att fastslå en exakt ålder, men säger ingenting om hur säker eller osäker metoden är för att bedöma huruvida någon fyllt 18 eller inte.

För att bedöma det krävs ett annat statistiskt mått. Det mest använda är "positivt prediktivt värde", som svarar på frågan "Hur många individer, av alla som har nått det sista utvecklingsstadiet, är i själva verket över 18 år gamla?". Det positiva prediktiva värdet för tandröntgen är med enstaka undantag över 90% i de studier som har gjorts världen över. I klartext betyder det att om man undersöker en slumpmässigt utvald person av manligt kön i åldern 16-22, och finner att han har åtminstone en visdomstand i underkäken i fullmoget stadium, så är sannolikheten att han har fyllt 18 mellan 90 och 100%.

Att debattörer utan vetenskaplig skolning missar detta kan man måhända förlåta. Men varför gör Carl-Erik Flodmark samma fel i Socialstyrelsens riktlinjer?







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar