Skuggboxning i migrationsfrågan

De senaste dagarna har det skett en monumental omsvängning i den svenska migrationsdebatten. För bara ett par veckor sedan var de vanligaste argumenten för en generös migrationspolitik 

1. att vi tar emot en oändligt liten andel av världens flyktingar (en ”rännil”);
2. att vi är ett rikt land med välutbyggd infrastruktur för att ta hand om flyktingar; 
3. att vi tjänar på migrationen på grund av vår låga nativitet. 

Avfyrandet av dessa argument kröntes nästan undantagslöst med en anklagelse om fiske i grumliga vatten, dolda sympatier med SD eller öppna anklagelser om rasism.

Exemplen på argumentationen är legio. Låt mig bara nämna Hans Roslings bejublade framträdande på Hela Sverige Skramlar-galan. Flyktingkrisen reducerades där genom Roslings omvittnade pedagogiska förmåga till en bagatell – vem, utom de rent omänskliga eller de ondskefulla, kan säga nej till några få nödlidande personer?

Med de senaste veckornas utveckling och ett närmast okontrollerat flöde av nödställda över Sveriges gränser, rop på hjälp från Sveriges kommuner och frivilligorganisationer har de tre argumenten ovan förlorat lite av sin tyngd. Det är helt enkelt för uppenbart att mottagandet inte fungerar. Plötsligt kallar regeringen och Migrationsverket till krismöte, där man berättar att tältläger kan bli framtidens melodi för asylsökande. Norbergs kommun öppnade för undervisning utomhus – med vintern för dörren.

Förutom att det är uppenbart att vi har stora problem med att lösa denna migrations- och efterföljande integrationskris är det också uppenbart att det finns ett gigantiskt pedagogiskt problem. Från att problemen som mest var krusningar på vattenytan hamnade vi inom loppet av några dagar i en perfekt storm. Alla de problem som förnekats och minimerats under flera år har i en handvändning fått orkanstyrka. Tisdag: Problemets omfattning kunde liknas vid några personer i Globen; lördag: Krismöte med regering och Migrationsverket. Rännilarna har flutit samman till en flod. Hur ska man kunna förklara detta? Morgan Johansson försökte inte ens, han försökte få det till att dessa problem var omöjliga att förutsäga. Fler vildhussar har uttalat sig i liknande riktning.

Aftonbladet med flera har delvis anpassat sig. De tillstår nu att vi förvisso har problem med migration och integration, men att de åtgärder som diskuteras och föreslås är ineffektiva. De tycks inte längre fokusera på att vi ska öppna fler lagliga vägar, utfärda humanitära visa och andra åtgärder som tidigare varit i ropet, de förefaller nu ha övergått till en kombination av förnekelse och defaitism – ”problemet är kraftigt överdrivet, och även om det inte vore det hade vi inte kunnat göra något åt det för alla förslag som kommer är ineffektiva, och dessutom är problemet ändå kraftigt överdrivet”. Det är oklart vart denna absurda argumentatoriska skuggboxning skall leda. Några lösningsförslag annat än en önskan om ”seriös debatt” serveras inte. Detta är inget annat än fräckt, med tanke på att Aftonbladet har tillbringat de senaste åren med att slunga ut misstänkliggöranden av och anklagelser mot alla som framfört hovsamma önskemål om just en sådan debatt.

Naturligtvis har jag ingen aning om hur vi skall lösa den nuvarande krisen. Vi måste gemensamt reda ut vilken riktning vi vill att Sverige skall gå. Antingen axlar vi rollen som humanitär stormakt och tar emot alla vi kan, offrar stora delar av vår bekvämlighet och välfärd och öppnar för utomhusundervisning, tältläger, skattehöjningar med mera, eller så går vi på SD:s linje och stänger (mer eller mindre) gränserna. Ett tredje alternativ, och sannolikt det mest önskvärda, är naturligtvis någon form av mellanväg. Tiden för floskulösa rökridåer om att vi ska ”fördela ansvaret i Europa”, ha ”ordning och reda” etc är sedan länge förbi. Oavsett vad vi väljer ska beslutet vara brett demokratiskt förankrat, för det kommer att innebära ett historiskt vägskäl för hela landet.

Det kanske rentav bör bli en folkomröstning?