Varför Alice har fel om asylboendena

I förrgår debatterade Göran Greider och Alice Teodorescu det rimliga i den privata asylboendemarknaden. 

Som huvudargument för att den nuvarande ordningen (med privata aktörer som hyr in boplatser från hotell- och vandrarhemsägare, nedlagda kursgårdar med mera och sedan erbjuder dem till Migrationsverket för skyhöga priser) är rimlig anförde Teodorescu att det är bättre att privata aktörer tar sig an detta uppdrag än att staten gör det, eftersom staten inte ska behöva stå med risken om förhållandena ändras (dvs flyktingströmmen minskar). Då skulle staten stå där med boenden och anställda som måste avvecklas respektive avskedas.

Problemet med detta argument är att det bygger på vad jag tycker verkar vara en dålig förståelse för hur Bert Karlsson et consortes fungerar. De vet naturligtvis att de sitter på ett guldägg, men att det inte kommer att vara för evigt. De vet att politiska beslut kan ändra ”kundflödet” över en natt. Därför bygger de som alla någorlunda slipade affärspersoner in risken för ändrade förhållanden i sin prissättning, precis som bankerna gör när de erbjuder bundna bolåneräntor. 

Om man tror att staten sparar pengar på att leja ut denna verksamhet begår man två fel samtidigt; man överskattar statens förmåga att identifiera en bra affär och underskattar Bert Karlssons förmåga att göra detsamma.